A sign of weakness?

Jag tycker i regel inte om när folk gnäller över att de inte fått det eller det beroende på att de är man eller kvinna.
Jag skulle aldrig se mig som ett offer och tycker därmed oftast att jag inte blir ett.

Men ibland blir jag bara så förbannad. Denna gång mest på mig själv…

Blev idiotförklarad via telefon och nedtryck med bland annat ”men kära du”. En härskarteknik som jag skyr som pesten just för att den är så grymt kränkande och nedvärderande.
Något som jag absolut inte accepterar och blir tokförbannad av.
Min reaktion denna gång var att bli både förbannad och med tårar. Något jag skäms över. Något som jag ser som ett tecken på svaghet. Tanken: ”Sluta vara så brudig!” snurrar runt i mitt huvud.

Det är just det faktum att jag skäms över att ”reagera som en tjej” som gör att jag skäms än mer.

Måste man som tjej känslomässigt reagera som en stereotypisk man för att lyckas i samhället? Varför tycker jag det? Varför skäms jag för att reagera på ett ”brudigt sätt”?
Det är ju helt absurt.
Skulle önska att jag nästa gång kunde gråta så att tårarna sprutade och vara stolt över det! Men det är inte särskilt sannolikt.

Det är vansinnigt att man måste värja sig för att inte bli påhoppad, dumförklarad eller sedd som naiv, antigen för att man är kvinna, ung eller både också.

Funderar för första gången på att faktiskt gå med i Centerkvinnorna trots att jag tidigare motsatt mig det.